Heartbroken again
Du får hata mig hur mycket du vill. Men jag vill be om ursäkt för hur dåligt jag hanterade situationen och för dom hemska sakerna jag sa. Jag menade aboslut inte att jag är emot adoption. Jag älskar barn, även adopterade barn. Inget snack om saken. Men jag blev otroligt trängd och det kom så oväntat. Jag uppfattade det som att du menade att jag är för ful för att skaffa biologiska barn med. Det var otroligt jobbigt att höra och då sa jag att jag aboslut aldrig skulle kunna tänka mig att adoptera eller kalla det för mitt barn, för att jag blev sårad.
Jag trodde du bara skulle köra över mig för att jag inte har bruna ögon. Och jag började tänka "Så hon tänker alltså bara köra över mig som om jag vore ingenting när jag har stått upp för henne i över ett år och funnits som stöd för henne". Jag tog det hela VÄLDIGT personligt helt enkelt och det är därför jag reagerade sådär dåligt och hemskt.
Jag missade biten där du skrev att vi kunde skaffa ett biologiskt barn och ett adopterat barn. Det är jag helt med på. Om jag hade haft något emot adopterade barn så hade jag inte gått med på det. Jag är ingen hatisk person, jag har väldigt mycket kärlek inom mig och jag skulle ge båda barnen väldigt mycket kärlek, exakt lika mycket kärlek. Jag är mogen och tar ansvar och jag vet att jag skulle bli en bra pappa.
Snälla ta inte det jag sa som något jag menade.
Förstår inte varför man skulle vara emot adoption, det är liksom fantastiskt att man kan hjälpa små barn som behöver ett hem, en familj med mycket kärlek.
Förlåt.
Jag kan förklara varför jag blev så ledsen.
Först så trodde jag att du menade att jag var för ful för att skaffa barn med, sen trodde jag att du bara skulle köra över mig och min dröm och adoptera, jag har ju dröm om i flera år att skapa mitt eget barn, mixa mina gener med nån annan och enda sen jag började få känslor för dig så har jag drömt om att få göra det med dig, nu när jag läste igen det du skrev så ser jag att jag missade biten att du faktiskt inte alls bara körde över mig. Jag förstår varför du skrattade och undrade varför jag gjorde det till en sån stor grej, då så tyckte jag bara att du var oförskämd för att du skrattade.
Förlåt. Tur att jag läste det igen och
Du sa tekniskt sett att jag är ful för att jag inte har bruna ögon och att du inte vill skaffa barn med mig för det. Hör du inte hur elakt det låter?
Det är som att jag skulle säga jag inte skulle vilja ha barn med dig för att du inte har det där, du har inte det där, du har inte det där, "du är för ful helt enkelt". Låter inte det elakt och bara allmänt fel?
Jag skulle aboslut adopterat om det verkligen var vår sista väg för jag älskar barn, spelar ingen roll om dom är adopterade eller inte. Men Jag vill så hemskt jävla mycket skapa mitt eget barn, jag vill att dottern eller sonen ska ha mina gener också, det är ju en speciell grej med det. Det är som en mini-chris och en mini-hannah. Så blir det ju inte med ett barn man adopterar för vi kommer ju aldrig kunna bli det barnets riktiga föräldrar. Vi blir ju plast-föräldrar.
Men som sagt har jag aboslut inget emot det. Men det är inte samma sak som att skapa sitt eget barn och att du föder ut barnet. Jag vill ju vara där då och se barnet när det kommer till vår jord.
Jag vet att du älskar bruna ögon, men vill du alltså köra över mig för det? Är jag mindre värd i dina ögon för att jag råkade ha blåa/gröna ögon? Jag kan inte göra något åt det, jag föddes med den ögonfärgen och jag är inte perfekt. Men att du bara ska slänga mig under bussen pga det är helt otroligt.
Jag uttrckte mig väldigt konstigt när du sa det där till mig men det är för att jag blev så otroligt trängd och var inte redo. Du vet ju hur dålig jag är på att hantera såna situationer. Jag tänker inte på vad jag säger. Det kommer bara ut en röra ur min mun. Jag var även ilsken då för du sa "skaffa barn med nån annan då" helt iskallt när du visste att jag var ledsen. Sen säger du "jag kan ju skaffa barn med nån annan då". Förstår du inte hur chockad jag blev när du säger sånt efter vi har pratat så jävla mycket om att skaffa barn och bo ihop? Jag var ju jätteglad och tänkte på det ofta, och varje gång jag började tänka på det så fick jag ett leende på mina läppar automatiskt. För jag älskar barn som sagt och jag vill flytta ihop med dig.
Men nu när jag tänker på det så blir jag bara jävligt nere och depprimerad. Jag får ångestattackar av bara tanken.
Det var en av mina största drömmar hannah, att få skaffa barn med dig och bli ett fint par igen som vi en gång var. Men det slet du ifrån mig igår och mitt hjärta gick i tusen bitar.
Jag hade gett barnet otroligt mycket kärlek även om det var adopterat. Jag är en mogen person som tar ansvar. Jag har alltid haft mycket kärlek inom mig. Jag vet att jag skulle bli en bra förälder.
Det kom bara ut fel, och du trodde jag var emot adoption...
Jag reagerade väldigt konstigt, och jag sa idiotiska saker men du vet ju att jag är dålig på att hantera såna situationer. Jag hamnar i chock och säger ovettiga saker när en sån stor grej kommer sådär oförberett. Skulle inte du bli ledsen om nån du ser upp till och är intresserad av bara högg dig i hjärtat helt oväntat när du är superlycklig? Den känslan är den värsta som finns. När man går från att vara lycklig till helt förstörd på bara några minuter. Det är helt obeskrivligt..
Jag skriver inte det här inlägget för att hacka på dig och säga hur hemsk du är osv osv. Absolut inte.
Vill bara förklara varför det är en sån stor grej för mig och varför mitt hjärta blev krossat.
Du förstår inte mig alltid hannah, du förstår inte hur jag mår eller känner.
Jag har varit lojal mot dig i över ett år på gott och ont, till och med när du behandlade mig som skit, Nu ska man inte ta upp gammalt men vill ändå att du ska förstå hur jobbigt det har varit för mig, jag tog din skit men gav aldrig upp. Jag har aldrig gett upp om dig. Men du ger upp om mig för att jag inte har bruna ögon och för att jag vill ha biologiska barn. Du tror att jag har något emot adoption men så är det ABSOLUT INTE. Jag vill bara så jävla gärna skapa mitt egna barn. Jag vill att vi ska mixa våra gener, det är något jag har drömt om. Men du bara kommer en kväll och säger iskallt att du inte vill ha barn med mig längre. Asså det var lika jobbigt att höra som om du skulle säga "Jag vill inte ha något med dig att göra längre". Mitt hjärta gick verkligen i bitar när du sa det där. För dig är det ingen stor grej. Men för mig är det en superstor grej. Jag adopterar bara om jag inte kan få barn med dig. Och då skulle jag ju självklart kalla det för min unge men som du vet så är inte det samma sak som att skapa barnet själv. Och sen att du säger "Då får du skaffa barn med nån annan då" helt kallt när du vet att jag är ledsen och mitt hjärta är krossat är bortom min förståelse. Jag skulle aldrig säga så till någon och absolut inte tll nån som man är intresserad av och som är intresserad av en själv också. Det är så iskallt att säga så. Det är nästan samma sak som att säga "Du betyder inte så mycket för mig".
Jag reagerade väldigt konstigt, och jag sa idiotiska saker men du vet ju att jag är dålig på att hantera såna situationer. Jag hamnar i chock och säger ovettiga saker.
Jag tänker aldrig efter vad jag säger. Jag låter bara hjärtat prata och när det är krossat så blir det bara kaos alltihop. Du krossade genuint mitt hjärta där och det får du tycka och säga vad som helst om.
Men det var det som hände.
Förstår du inte hur ledsen man blir när du säger en sån sak så iskallt och rakt på sak som du gjorde?
Jag vet inte om det är meningen att såra mig eller inte, men inte nog med det. Du skrattade även och frågade hur man kan bli så ledsen över en sån sak.
